En roman tar form
En roman har börjat ta form. Det är med spänning som drömmen om en roman har börjat att sakta bli verklighet. En verklighet som trots att den kantas av otroliga mängder duktiga författare och otroligt låga försäljningsvolymer fortfarande lyckas dra till sig nya ordsmeder.
Jag och en kollega på jobbet skrev för en tid sedan tillsammans med två andra, också de på jobbet, en facklitterär bok. Skrivprocessen var så inspirerande och rolig att jag och kollegan Fredrik beslutade oss för att ge oss i kast med ett skrivprojekt där faktiskt materien engagerade oss personligen. En skönlitterär bok. Med förhoppningar om framtida framgång bokade vi vår första skrivstuga. En fantastiskt kreativ upplevelse i den västermanländska skogen. Sommarstugan värmdes upp och fick nytt liv i ett mörkt och kallt november. Med älgstek, rödvin, öl och en del brädspel skapades både protagonister och antagonister. Den övergripande historien var redan klar sedan tidigare. Det historien saknade var rösten av meningsfulla personer med egna viljor och strävanden.
Vi nådde nästan ända fram under den första intensiva helgen. Vi hade fyra personer och en massa anteckningar på Google Drive. De tidigaste utkasten på bokens första delar hade kastats ut, stöpts om och en ny inledning och röd tråd hade spikats. De närmsta fyra veckorna fram till jul var intensiva skrivveckor. Mycket av tonen kom fram på kvällar och på pendeltåg till jobbet. Luncherna spenderades dryftandes story-arcs, personlig utveckling och hur vi själva skulle agerat om vi var i samma situation.
Ska man sätta ord på genren boken började som så var det en alternativ historieskrivning. En förklaring till varför Sverige idag inte är en stormakt inom den civilia och militära kärnforskningen. Detta trots att den kvinna som myntade begreppet Nukleär fission ledde den svenska forskningen på 40-talet. Vi gjorde en massa research och har nu ett frö till en historia med massor av historiskt riktiga händelser, skruvade för att passa vår historia.
Sen hände något. Vi insåg att historien fick ett eget liv. Det började dyka upp fornnordisk mytologi. Antagonisten var inte en person längre. Den övergripande bakomliggande historien fick ett liv större än en bok. Vi är nu i ett läge där råmanus på den första tredjedelan är klar. Den andra tredjedelen är planerad och den tredje delen vet inte själva hur den kommer utvecklas. Det får våra huvudpersoner berätta för oss. Det är otroligt häftigt när man mitt i skrivandet upplever en historia som berättar sig själv. Det är inte vi som styr, det är personerna i den som talar om vad som sker. Vi skriver ner vad de säger i den takt vi hinner. Ofta hinner inte allt komma på papperet. Sådant behöver man beta-läsare till. Finns historien på papperet, eller finns den i våra huvuden.
Genren är nu något i stil med en noir-deckare-historisk-sci-fi där historien utspelar sig i ett Stockholm 2006. Otroligt spännande är det hur som helst. Det troliga är att historien aldrig kommer nån vart. Vi är inte de enda som har drömmar om en roman. Många är duktiga. De flesta är duktigare än vi. Det kommer inte stoppa oss från att skriva klart. Resan är målet. Jag vill veta hur historien slutar.
Phalck's Gazette 